Trots min ensamma vecka, har den hittills gått ovanligt fort. Imorgon är det fredag redan! Och sedan helg 🙂 Jag vill ju bara att det ska bli måndag. Men om det blir goväder till helgen, så är jag nog tacksam över den också.

Har hunnit med tjejmiddag, hemmagjord pizza, med Marri och Kikki. Har hunnit vara hos Camilla två svängar denna vecka 🙂 Passar bra, då hon är ledig (fröken som alltid har massor att göra, som den fotbolls- och renoveringsmorsa hon är) :). Promenerat med Kikki och vagnarna. Idag däremot har jag inte en enda plan på agendan. Maggi frågade om jag skulle med och träna till kvällen, och pappa fick såklart då agera frivillig babysitter efter nattning av Eddvin. Blir perfekt. Igår gick jag på Stinas tabatapass. Det gick bra, jag hade tempo tycker jag. Men kände ändå inte den där ultimata slutkörningen på mig själv. Som man vill känna. Var inte riktigt pepp tror jag. Hade en konstig dag igår. Sådär känslomässig ni vet? En gång i månaden? Ja hur som, den här veckan blir som den blir med mitt upplagda träningsschema. Får göra två crossfitpass på stöpet här imorgon och lördag. Hjälps inte. Det är okej. Tungt.

Idag är det sista februari. Ska göra en summering av min träningsmånad (och viktökningsmånad). Träningen har varit asrolig. Har tränat på ett annat sätt än vad jag är van vid. Alltså styrketräning med färre reps, och tyngre vikter. Har tränat två crossfitpass per vecka. Riktigt skoj. Amrap, 21-1, OTM med mera. Har lärt mig riktigt roliga träningspass, och kan nu komponera ihop egna. Kommer helt klart fortsätta med denna underbart tunga träningsform. Däremot har jag inte kört ett enda konditionspass, vilket jag kommer låta bli med ännu en månad i alla fall. Jag har ätit enormt mycket, mycket fetter, protein (har tillochmed inhandlat proteinpulver). Så trots mina fettrika fem mål per dag (med väldigt bra tips från Stina), och inga konditionspass alls, så har jag ökat ett enda hekto på denna månad. Så det är bara att lägga ner det där känns det som. Man duger som man är. Konstigt att man aldrig är bara nöjd med sig själv? Vissa vill tappa kilon, andra vill gå upp i vikt, man vill ha plattare mage, större biceps… Ja, aldrig är man nöjd. Jag ska fortsätta träna nu, för att bli starkare. Ska lägga mindre vikt på så mycket annat. Jag är faktiskt nöjd med mig själv och min kropp. Jag ser ut som jag gör. Jag ser mig i spegeln och är nöjd. Det viktigaste. Hur som, tack vare att jag verkligen öst på med massor av mat, är jag väldigt glad att jag ändå ökat i styrka väldigt mycket under denna månad! Det är häftigt. Att lilla jag ändå orkar lyfta så pass tungt. Jag är jättemotiverad att bara fortsätta köra på nu, med ökningar för varje vecka tills det säger stopp. Jag känner mig faktiskt riktigt stark. Även fast uthålligheten behöver tränas mer. Explosivivteten däremot känner jag är på topp just nu. Det är bra. Men att springa en mil i dagsläget, skulle jag aldrig orka. Konditionen är verkligen en färskvara. Jag flåsar redan efter 7 km med hundarna 🙂 Längesen jag kände så. Men det är också okej.

Det pissar ute. Så idag blir det en tråkig dag känner jag på mig. Vi tar morgonen 05:10 numer efter order av Eddvin. Mindre okej tycker jag. Men inte jag som bestämmer i detta hus.

Visst är det väl så att man får lite vårkänslor nu? Massa skoter, pulkåkning, korvgrillning, afterski, stughelger, öldrickande och lite hög musik då och då? I år bryter vi traditionen att åka till fjälls över påsk, istället ska vi ha fest. Vuxenfest. Bara för en dag. Syskonen Ryngmark/Backman hemvänder och det ska firas! Längtar faktiskt lite.

I helg har vi haft stughelg däremot med pulka, skoter, skidtolkning, korvgrillning, trasig skoter, men framförallt kanonjävlaväder! På lördag besöktes vi av Sofie och Jonas. Sol och en skottad grop. På söndag kom Sofia, Gustav, Robin och Carro. Vi fick även ringa dit min pappa, och Jockes skoter står vackert kvar på en holme ute på sjön.

Och jag har lyckats sträcka armhålan och axeln, när jag imponerande körde fast och lyckades gräva ner skotern typ 1,5 meter ner under snön, in på bara marken. Duktigt gjort tyckte jag. Gjorde några flitiga ryck av 200 kgs klumpen och det gillade inte kroppen. Bara tre simpla dagar kvar av februari, ett litet styrketest kvar att göra, och vet ärligt inte om jag fixar det. Men ska försöka imorgon, förmodligen är det onda borta då.

Är dessutom gräsänka hela veckan! Så sällskap, bring it. Är öppen för middagar och filmkvällar. Tror alla kompisar ska vara lediga. Bra vecka att vara gräsänka på, jag och Eddvin på två 🙂 dagarna däremot, ska jag försöka fixa och klura lite på. Tror min pappa säkert hade kunnat dyka in som barnvakt en sväng, så jag får komma mig iväg och träna lite 🙂

Eddvin har vart rätt bitter i helg, den lilla räven tror han är huvudman i familjen. Så han kan inte tackla kritik, som ett ”nej” exempelvis. Då slänger han blängögt, morrar eventuellt som en tiger, men fram för allt, är han arg på dig i minst 20 minuter. På riktigt.
Tur att solstrålen Ebba har förgyllt den mer bestämda och ”uppfostringslika” helgen med fågelsång… Typ från morgon till kväll 🙂 mina två barn är så himla olika varandra på precis ALLT, så det är bra att båda sidorna vägs upp av plus och minus. Det blir en bra balans liksom. Som jag och Jocke typ, Jocke kan allt, jag kan inget.

Vilken lättnad 🙂 proverna visade ingenting dåligt! Inga systemfel alls 🙂 däremot har grabben förmodligen burit på ett ”förkylningavirus” som satt sig på höften. Det ni! Gör om det om ni kan. Ett höftvirus kort och gott. Han hade dessutom skjutit på längden sedan 1-årskontrollen. Det kändes skönt 🙂 men massor av äckelnålar har dom stuckit i han, svårt att hitta kärlen på knubbiga barn. Jag var så jävla på bristningsgränsen när dom sa ”göra om, göra rätt”. Till sist fick dom blod. Han har blivit lagd på röntgenbänken för ultraljud. Han har varit så duktig, fast han gav blängögat åt varenda ”blårock” som passerade. Och Eddvin Backman kan ge blängöga så tillochmed den mest vana barnsköterskan tar ett steg tillbaka. Min babylove 😉
Efter SEX timmar var vi hemma. Och sen åkte vi till Hed-isen och åkte skridskor, alla fyra och hundarna. Bra kvällsmys.

Sådär. I lite tröstande tänk, har jag just smällt i mig SJU hårdbröd med torrkött och en godispåse. Tidigt gymbesök imorgon för att köra ett sjukt crossfitpass, bara formen är ok (Jocke förkyld, jag känner efter). Sen begravning och avslutningsvis stugvisit 🙂

Som tur var hade Barnmottagningen en lånevagn åt oss så Eddvin fick ta sin lunchvila 🙂

Jag går bokstavligen runt och myser dagarn i ända just nu. Våren på intågande, massa solljus ute, pulkan och frivillig passagerare alltid redo, två hundkoppel hängandes i hallen, promenadskor och täckbyxor. Harmo-jävla-ni. Härligt! När jag inte är ute, är morgonrocken my bestfriend. Den är av fleecetyg…. Borde väl säga allt? Bästa plagget, inga skavsår.

I någon modelltidning hamnar man inte direkt.

Har hunnit köra några crossfitpass, och igår avslutade jag även med On The Minute. Satan vad träningen är rolig nu! Har sovit som en bebis i natt, och vaknar upp med dödens jävla träningsvärk i vingarna. Nog är det tungt allt, förjävligt kräktungt. Får ännu köra på hoppande pullups, mest kanske för att tekniken inte sitter, men snart borde jag sätta några kippade. Intalar mig själv det i alla fall.

Annars då? Fritidsgård här hemma efter kl 13:00 varje dag. Ebba och tjejerna spelar Just Dance 4, så hela entreplan är barikaderat. Småmyser, och är less emellanåt.

Rullade närmare 150 SMÅköttbullar igår, så jävla goda. Mycket grädde och cremefraishe, en skvätt kalvfond, en liten vitlöksklyfta, 800 g älgfärs, 500 g nötfärs, smörstekt lök, ett ägg, s&p… Men dra nånstans alla mormors- och farmorsköttbullar. Dessa saftiga bullar klår alla. Dessutom stektes dom i äckligt mycket smör. Som det ska vara. Torra osmakliga bullar är inget som faller mig i smaken.

Nog om matlagning och min besatthet av att uppnå den perfekta matlagande mamman (50+).

Stugan i helg! Vädret borde fan bli bra. Skoter och grillning, boende utan rinnande vatten och el. Älskar sjövatten och gasolköket 🙂 för att inte tala om utedasset.

Ååååh vilken rolig kväll jag hade igår 🙂 Verkligen verkligen en sån där topnotch kväll. Tjejmingel hos Petra W som förfest. Nattklubb på Olearys. Och en jättejätterolig efterfest hemma hos Petra igen. Det var bara roligt folk, trevliga människor, bra musik. Mycket belåten! Victorias kille Max kom snäll som han var och skjutsade hem oss lagomt till klockan 5 kanske?! 🙂 Men jag hade bara druckit vatten i princip sedan innan vi gick på krogen (kanske en öl slank ner på krogen), så när jag kom hem var jag nästintill spiknykter 🙂 Så klockan 9 imorse studsade jag upp, pigg och alert, ut i finvädret med kille och son, sibyllakäk, häng med Kikki och Markus, pulkåkning. En perfekt dag! Men nu, börjar jag bli jättetrött. Alldeles för lite att sova 4 timmar! Blir en tidig kväll, med massa godis och film, bastumys. Ska ladda batterierna för en förhoppningsvis tuff träningsvecka med styrkepass, crossfitpass (AMRAP) och förhoppningsvis hinner jag knipa ett gruppass också! Fem dagars-vecka. Till helgen blir det nog fjällvärlden med lilla famlijen. Det om något, är att ladda batterierna för veckor framöver! 🙂

Pusshejs!

Har vart och tagit proverna på Eddvin idag, så nästa vecka får vi svaren! Håller tummarna att det inte ska vara något avvikande 🙂 eller jaaa, Jocke var med i provtagningsrummet, jag satt i korridoren och höll för öronen. Sån är jag. Kid sa inte ett pip.

Hälsat på hos Bettan, fullt av damer där, så fick en stor social dos 🙂 men viktigast var att jag fick träffa Elliot. Behöver jag säga ”såååå fin”? 🙂

Ett benpass på gymmet och avslutningsvis kaffe och en halv semla med Sofia och Gustav. Jag är inte mycket för semlor, men de kändes som ett måste att klämma en.

Till helgen hör och häpna så blir det tjej- och vinkväll 🙂 fast ”alla” skulle ta en vit helg, blev det ett helt gäng som ”offrade” sig för att valla mammorna en kväll 😉 ser fram emot att hoppa ur sporttoppen. Klackar och pushup har väl ingen dött av? Det ger välmående. Sen om det blir en hemmakväll eller en sväng på puben, det återstår att se! Bara vi får tjattra som bara tjejer kan, är jag nöjd.

Tjah! Vilken dyster vecka det varit. Den har vart bra, stundtals rolig, men det har varit mycket trötthet, funderingar och lite mörker inblandat.

För det första, så har vi blivit varse om att Eddvin kanske har underfunktion av sköldkörteln. Jaa, som många säkert vet, är detta en mycket vanlig folksjukdom. Var och varannan har det, min pappa är en av dem. Livslång medicinering av Levaxin, och du är helt återställd. MEN. Det finns ett stort MEN. När barn får sjukdomen, och i det här fallet speciellt barn UNDER 3 år, så finns det en himla massa komplikationer. Barn under 3 år, utvecklas DAGLIGEN, veckovis, dom växer, utvecklar det mentala planet, sin fysik, ja ni vet. När sköldkörteln har en underfunktion, så betyder det, att kroppen går på sparlåga, och barnet kan inte utvecklas alls som det ska. Dom kan sluta växa på längden, dom har ingen fysisk ork i kroppen, dom kan få fel på synen, dom kan till och med få hjärnskador. Fuck google. Men vilken mamma googlar inte?!? Och sjukvårdsupplysningen borde ju utge ganska sann information, tycker man. Okeeej. Att dom ska bli blinda och få hjärnskador, det är liksom höjden av otur, om det är så, att man inte märker att dom har sjukdomen i god tid. Och i detta stadie, OM det skulle ligga en sjukdom och kravla på vår lilla son, så är det påkommet i riktigt god tid. Thank god. Men som mamma, är det liksom dödsdom, så länge man inte får den där stämpeln ”extraordinär” på sitt barn. Eller? Eddvin hade stannat i växten. Förvisso helt normalt. Han är ett barn som ska hamna på ”medel/lång”, och nu följde han inte kurvan. Och med det faktumet, och små andra faktorer som spelar in, så gör dom en koll.

Så nu går vi bara i väntans tider, att få komma på provtagningen först i jävla slutet på februari, och det känns jättelångt borta. Och jag blev på riktigt, riktigt jäkla deprimerad. Jag kunde inte ens äta. Tänk då att detta inte var något ”hemskt” besked vi fick ta. Det var ett dåligt besked, men heeej, en tablett om dagen, och han skulle vara fullt frisk, fortsätta växa och vara precis som vilket friskt barn som helst, OM han skulle ha hypotyreos. No big deal. Så en tanke slänger jag allt på dessa föräldrar som får ett riktigt hemskt besked i handen om sitt barn. Jag hade blivit inlagd på psyket, jag kunde knappt tackla detta besked. Och ändå är det bara ett stort kanske. Liten baby, mammahjärtat ni vet.

För övrigt. Träningen går utomordentligt bra. Sysslar ju nu med (hör och häpna) skrotlyft på gymmet! Trodde jag aldrig om mig själv. Visst gillar jag att lyfta vikter, och träna för att bli stark. Men nu är jag i något som kallas för ”hypertrofizonen” (google it, vet knappt själv vad det är) vart jag bygger muskler. Inte det roligaste (än så länge) jag gjort (gillar ju dom högintensiva passen alltså), men kommer nog snart in i det, och som så mycket annat, blir det också ett beroende ska ni se 😉 Ni vet alla dom där muskliga männen på gymmet, som står och pumpar med enorma vikter, lägger ner vikterna, går runt en stund, andas, peppar sig själva, går och lyfter upp vikten igen, pumpar några gånger, lägger ner, går runt… and it goes again… Typ det är jag nu 🙂 Jag ser inte lika häftig ut förstås, för vikterna är inte gigantiska, men jag är rätt stark ändå, för att vara lilla jag. Jag förvånas själv 😉 Till dessa hypertrofizons-pass (hihi), så kör jag även på med fysiocross/tabata och snart ska jag köra mitt allra första crossfitpass! Kan bli en syn för gudarna. Kan bli bra också. Men man kan också säga, att jag just nu mest fokuserar på att växa. Alltså, inga konditionspass, bara massa mat och styrka. Ser ni en skäggig brottarkvinna framför er nu? Näh, så långt är jag inte. Men risk för att se ut som en liten muffins efter detta, finns. Fast förhoppningsvis en musklig sådan. Annars var det inge roligt längre. Försöker verkligen öka vikten här. Vikten ligger på minimalum, och jag undrar hur jag ska kunna biffa på mig. Jag har köpt proteinpulver (insåg att det kaaaan behövas). Nu ska vi se, sa gubben och klippte ögonbrynen. Jag orkar ärligt talat inte äta mer än vad jag äter. Matkontot ligger ju liksom på max. Det går inte. Något som jag förundras över, det är hur fort vi faktiskt blir stark. Ni vet att jag nämnde att jag för nu kanske 10 månader sedan, inte klarade av att göra två sketna armhävningar på tå? Nu måste jag lägga på viktplatta på ryggen (8 reps) för att det ska kännas. Och det har bara gått 10 månader. Det är häftigt tycker jag. Armhävningarna har alltid varit en liten hatad fiende till mig 🙂 Nu ska jag komma överens med mina biceps också. Vi är inte på samma plan. Mitt huvud vill lyfta tyngre än vad dom vill. Det är irriterande när man inte kan komma överens med sin kropp. Ryggen börjar bli riktigt stark däremot. Jag är inte ännu på mina fem chins, men med Stinas hjälp, är jag där innan jag hinner blinka. Varför mitt mål är fem chins, är just för att alla säger att ”chins är omöjligt”. Klart man vill fixa det ”omöjliga”. Det som också är bra med chinsen, är att jag kommer veta, när jag gjort mina chins, är jag riktigt stark. Då har jag så stark överkropp som jag vill ha. Finns inget mer peppande, än när det kommer in en snygg tjej (nu pratar jag om en riktig snygg tjej som jag sett på gymmet, inte mig själv ;)) som hoppar upp och kör ett superset chins och dips. Eller är det bara jag som tänder på det? Det är i mina ögon, sexy och vältränat. Och ett jävligt stort mål. Behöver inte så mycket annat. Vill inte ha tillstrypta muskler, vill ha starka muskler. Som sagt, jag ska köra på nu till juni, sen ser vi vad som händer 🙂 Det är så många femkronor som trillat på plats tack vare ptn. Allt som jag får förklarat, jag lär mig mycket, och ändå har det bara gått någon dag. Lärdom ger effektivitet, effektivitet ger resultat snabbare. Snabba resultat ger motivation. Motivation ger vilja. Viljan gör det möjligt. Möjligheterna ger ett mål. Målet får en att fortsätta.

Och eftersom jag haft mitt mål nu jävligt länge, ett långsiktigt mål, och nu är det inte lång tid kvar tills det ska vara satt, så är det helt perfekt att ta hjälp, bara för att shaepa till det yttersta! Och hörrni, individuell hjälp, går inte att jämför med något ”basprogram” för ”alla”. För det finns nog inget basprogram för alla. Alla är olika. Alla ska träna olika. Alla ska äta olika. Alla ska vila olika. Alla har olika förutsättningar.

Idag har jag vart och hälsat på mina två BFF:s i Aitik. Gruvan är intressant, allt är så stort, som ett landskap för sig 🙂

Nu fick ni ett långt inlägg. Gissar att ni saknar mig här på bloggen, men det lär ni få fortsätta att göra också 🙂 Pusshej

Okej. Jag har ju nämnt att Eddvin är rätt bitter nu, han har haft ett sjujäkla humör ända sedan han började göra sig förstådd. Ibland blir han arg för något som jag inte fattar något av.

Han vill så mycket, men han tar sig inte för att göra sakerna. Som en annan 1 åring. Visst river han ut saker, åker runt på bobbycaren och snor saker, möblerar i skafferiet, men i övrigt är han väldigt ”sölig” med mycket. Det som är så bra att vara tvåbarnsmamma, är att man alltid har något att jämföra med. Man ska inte jämföra med andra barn, för alla är olika. När Ebba var liten, var hon så tidig med allt, hon var det vi vill kalla ”exemplarisk”, tidig, snabb, mönsterbarn. Eddvin är allt utom ett mönsterbarn. Det gör inget. Men att han är så missnöjd som han ofta är, det blir ett problem.

Så idag träffade vi barnläkaren för vanlig 1-årskontroll. Och jag sa som det var. Och efter han tagit mått, vikt, längd och övrig undersökning, så tyckte läkaren att vi skulle ta han till Barnmottagningen. Allt kan vara helt normalt. Men han kan ha något fel på sköldkörteln, för vissa saker stämmer inte. Han är inte en 10-poängare, om alla kurvor ska följas. Och då är det bättre vi kollar upp detta nu och gör något åt saken så fort som möjligt. Är det helt normalt, så blir vi superglada förstås.

I åtanke får man ju ha, att vi har en del sköldkörtelsjukdomar i släkten. Så vi får se. Fungerar inte kroppen som den ska, så tillkommer ju en massa hinder som en 1-åring inte kan ta sig över.